Lip Service
Skrivet av SANDRA | 2008-09-08 – 09:55Men tänk vad man inte vet. Hemma på min gata i stan, där ligger det ett café och där jobbar det ibland en tjej som heter Louise. En skitsnygg redhead med tuffa brillor. Igår var jag där och fick en cappucino som kunde haft ihjäl mig om jag inte var en van kaffedrickare. Ja det var Louise som gjorde den. Vi pratade lite innan jag gick och då visade det sig att människan är (citat Storebror) - "en artist". Omigod. Omigod omigod. Hon är ena halvan i Lip Service. Hon är värsta technobruden i läder!
Jag köpte genast Black Cat (5 track CD Digipack 2008), lyssnade hack i "Gato Blanco" (skulle mycket väl kunna vara filmmusik, varför inte till nästa Bond?) och surfade runt och hittade följande om förra plattan:
Lip Service Copy Kill Original CD | Devotchka Records 2007-08-26 10:35 Från ingenstans dyker Lip Service upp med en skiva som emellanåt får mig att bli riktigt fånigt lycklig. Och som vanligt är det en lyckad kombination av influenser som garanterar min entusiasm. Fast helt från ingenstans kommer nu inte Lip Service. Den manliga halvan av duon är Anders Jismark med ett förflutet i The April Tears. Utan att släppa den moderna electronican dyker duon rätt ner till 80-talets synthetiska upptäckarglädje. Från bottenslammet släpar Andreas och Louise Jismark Josefsson upp synthpop, gammal hederlig body och italodisco. Med varsamt bruk av electroclash-polish utkristalliseras elva tjusiga låtar som ofta träffar helt rätt. "… historia och framtid på en och sanna gång…" Kanske låter det som ytterligare en retroplatta, men riktigt så enkelt är det inte. Ett exempel är genomsnygga ‘Trace the Fourteen Lights’, en stressig historia som präglas av modern electronica. Men äventyret börjar med inledande ‘Velvet Machine’ där gammal hederlig Front 242-body blandas upp med några droppar Data vilket omgående genererar ståpäls. Body-temat fortsätter i ‘Flies’ där Louise sång är som hämtad ur electroclash-eran. Och så håller det på. Man kan inte låta bli att undra vad det är som får alla dessa svenska artister att hämta inspiration tjugo år tillbaka i tiden, och dessutom lyckas så bra. På något sätt är det historia och framtid på en och sanna gång, och jag undrar vad det egentligen är ett uttryck för. Men jag klagar inte, tvärtom. Snarast är det så att jag är rädd att det skall ta slut. För vad skulle jag då ha att glädjas över? Låttips: ‘Velvet Machine’, ‘Adorable Moves’ och ‘Trace the Fourteen Lights’. Författare: Jonaz Björk
Nästa spelning på O-baren den 17 september 20.00
- Utställning på Stadsmuseet: Någonstans i Sverige – Stockholm 1937 (18.00-22.00)