Stockholm “står stilla”, och är “lamslaget” på grund av regn.
Att vi ens vågar spekulera i terroristattacker.
Mitt förtroende för Stockholms räddningscentraler är så lågt att jag inte ens vågar köa till röstlokalen om ett par veckor. Överväger poströstning. (more…)
Det är inne med nostalgi nu, enligt Dagens Nyheter, och eftersom Stockholmsbloggen gärna är inne så kommer här lite reklam för en supernostalgisk grej: Stockholmspärlor, gamla filmklipp samlade och kommenterade av tv-producenten och författaren Jan Bergman. (more…)
Det är egentligen inte cykelväder ännu men det är svårt att låta bli. Det gäller att se upp för isbucklorna bara, och så bör man ha hjälm.
Annars gillar jag inte cykelhjälm. Är obekväm med huvudboningar överhuvudtaget. Tänker att jag får lita på ödet och instinkten. Hundra miljoner kineser kan väl inte inte ha fel?
När vi flyttade tillbaka till stan för två år sen tog jag förväntansfullt fram cykeln för min första cykeltur i stadstrafik på typ 20 år. Hade precis krånglat mig ut på Hornsgatan och stod framför ett övergångsställe när en tordönsröst i mitt vänstra öra nästan blåste mig av sadeln.
- HJÄLM, SYSTER! vrålade en liten rund tant på en cykel brevid min. Hon hade förstås störtkruka på sig och en blick som kunde genomborra stål.
Tanten blängde på mitt bara huvud och fortsatte trumpeta:
- 2500 CYKLISTER SKADAS I STOCKHOLMSTRAFIKEN VARJE ÅR!
- Ojdå, pep jag och vinglade hjälmlös vidare, livrädd att hon skulle följa efter med sin basunröst.
På hemvägen stannade jag utanför Igor Sport och köpte en skateboardhjälm. Så att jag iallafall skulle ha nånting att peka på om tanten skulle dyka upp igen.
Handen i vattnet som låg i Stockholms ström har som alla vet blivit ersatt med en näsa. Men har någon egentligen tänkt på var Handen nu befinner sig?
Jag har iallafall inte det. Det var därför jag blev så förvånad när det här hände.
Jag skulle ut och hälsa på min vän som bor på Värmdö. Hon är den enda som jag håller kontakten med från min gamla klass. När vi promenerade hem till henne så bad jag att vi skulle gå ängsvägen, så att vi gick förbi mitt gamla hus. Det är ändå huset där jag växte upp, och jag blev ganska nostalgisk. Men sen, när vi gick vidare, tittade jag ner över ängen - och gud vilken chock jag fick!
Där var ju Handen! Ståendes på tomten till den stora grå villan där dom där rika personerna bor!
“M-men Amanda! Där är ju Handen!” stammade jag.
“Ja…?”
“Men… Men… Hur kom den dit?!”
“Den har stått där jättelänge.” svarar hon lugnt, road över min förvåning.
Mitt rationella jag tog över.
“Jaha, det kanske inte är samma hand.”
“Jo, det är samma. Ser du hur den är alldeles grönaktig där nere? Man ser att den har vart i sjön.” sa hon.
Jo, det såg jag ju. Den har omisstagligen varit i vatten ett långt tag. Den hade täcks av lite alger och sjögrejs.
“Men… Så hur kom den hit? Hur länge har dom haft den?” frågade jag förvirrat.
“Den har som sagt stått här jättelänge” började hon, “Jag vet inte hur dom fick den, men nu är den där. Den bara står där, och på somrarna hänger dom en tvättlina från fingret och hänger kläder på den.”
“Eh… Okej…” sa jag, så gick vi vidare.
Så nu har alltså Handen dragit sig tillbaka till ett stilla liv på landet. Och den verkar trivas.
Jag gillar att man kan göra så här på hitta.se:
Här, på Kocksgatan 36, bodde vi när vi väntade äldste sonen (samma kväll han föddes satt jag på balkongen och kollade hur ofta värkarna kom med hjälp av klockan på Katarina kyrka) och när han var liten.
Sen blev vi trötta på att bo med bebis i stan och flydde till vildmarken ett tag.
Men jag gillade huset och adressen så länge det varade, och det är kul att hitta och titta på alla sina gamla adresser!