Skrivet av
LXMBRG |
2006-12-09 – 00:29
Det bästa med att sitta hemma, i Tumba, och lyssna på The Presets klockan tio över elva en fredagkväll - trött som jesus efter en vanlig dag på jobbet - är att man inte skriver sentimentala inlägg om hur bra saker börjar kännas eller om den allmänna peppen inför, och vetskapen om, att jag snart ska få åka “hem” till London ett par dagar.
(Den elfte januari - och som Presets sjunger: I go hard, I go home.)
Visst, adventsljusstaken skulle onekligen kunna vara en källa till spontan sentimentalitet med dess späda högtidsljus som inte riktigt når tillräckligt fram för att jag ska se tangenterna. Någon märklig variant av en blomma står i vägen och det är mer ett strilande ljus som når mig.
Sambon är på lagmiddag, fest eller vad det nu kallas. Men på väg hem. Skönt det. Smulan är överallt. Ibland i badkaret, ibland i soffan, ibland runt mina fötter. Själv är jag bara hemma. HEMMA. Äntligen. Och jag har tre lediga dagar framför mig. Det blev aldrig någon schackfika. Men desto mer tid för Egil att öva upp sina drag inför nästa försök.
Igår tyckte tanterna, kvinnorna och tjejerna på jobbet att jag borde skriva en bok om min tid på Hemtjänsten. Rätt ironiskt.
Dagens djupa suck som hördes över hela Hägerstensåsen var när jag insåg att jag ska jobba den 22:a, 23:e, 24:e och 25:e december. Det är då glädjen över att man fått ett temporärt heltidsjobb avtar kraftigt varje minut. Man får helt enkelt påminna sig själv om att det hela - rent ekonomiskt - förhoppningsvis leder till målet: Poppius och journalistskola nästa höst.
Nästa höst, ja, skulle jag kunna tänka.
Men det gör jag inte.
Jag tänker bara på den elfte januari.
Ämnen:- Allmänt, Hägersten, Botkyrka |
Bli den första som tycker nånting! »